Var kan man hitta guld?
Guld är ju en sällsynt metall. Därför finns den bara – i genomsnitt – i mycket små mängder här på vår jord. Men här och var, i bergen, finns det höga halter av guld, i guldförande malmer. Men, att bara ställa sej bland bergen och med blotta ögat titta efter guldförande malmer, det är det ingen större mening med. Malmerna är oftast övertäckta av jord, sten, grus och sand. Dom syns därför inte så lätt.
Med tiden vittrar bergen sönder. Höga, alplika berg, eroderar så småningom ner till avrundade kullar, en process som pågår under många miljoner år.
Medan erosionen verkar, vittrar bergen till sten, grus och sand, som förstås rutschar neråt utefter bergssidorna, ner i dalgångarna mellan bergen. Om det finns (eller, en gång i tiden, funnits) en guldförande malm i berget, så kommer det vittrade gruset – rakt nedanför malmen – att innehålla en del guldkorn. Undersöker man sådant grus, får man reda på vad berget, rakt ovanför gruset, består av. Eller, en gång i tiden, har bestått av.
Allra längst ner i dalgångarna rinner det nästan alltid vatten, en älv, en å eller en bäck. Vattendragets bädd kan vara renspolat berg eller vittrat grus (med berg en bit ner under gruset, förstås). Rinnande vatten har en underbar egenskap, som guldgrävare gillar. Det stuvar om gruset och sorterar det efter storlek och tyngd. Där marken sluttar mycket, som det brukar göra i bergstrakter, rinner vattnet snabbt. En snabbt rinnande bäck “plockar upp” grus och sand från sin bädd eller från sina stränder. Passerar bäcken genom ett område med guldhaltigt, vittrat grus, så följer både grus och guld med vattnet en kortare eller längre sträcka.
En forssträcka – med snabbt rinnande vatten – plockar alltså upp grus. Ju längre forssträckan är, desto mer grus plockas upp. När bäcken så småningom tappar fart, “tappar” den sin last av (guld och) grus. Men, den tappar inte, som tur är, allt på ett ställe och på en gång. Tunga partiklar, som grovt grus och guld, tappas först; finkornig sand och lerpartiklar följer med vattnet en mycket längre sträcka. En kort fors plockar alltså upp grus från ett litet område, medan en lång fors plockar upp grus från ett stort område. Långa forssträckor – helst minst en kilometer långa – är därför av allra största intresse.
Inte så att vi ska leta guld i en fors. I alla fall inte till att börja med. Nej, vi ska intressera oss för hur det ser ut där forsen börjar plana ut. Det är där vi ska börja! I en fors finns det inte några större samlingar av grus. Men där forsen börjar plana ut, där dyker de första grusbankarna upp. Där är det ett bra ställe att ta ett spadtag grus och provvaska. När vi vaskar det gruset, så undersöker vi i själva verket vad bergen består av (eller har bestått av) inom ett mycket stort område, uppströms provplatsen. Hittar du guld där, så kommer det uppströms ifrån. Det som du hittar i åar och bäckar, finns det mer av uppe i bergen. Vill du hitta ursprunget – den guldförande ådern uppe i bergen – så ska du nu helt enkelt vaska dej uppströms till du kommer fram till ådern. Men, innan du gör det, bör du nog studera vidare i någon specialbok i ämnet, ex. vis CD:n Guldgrävning.
Text lånad från guldstrom.se
