Oj vilken jäkla smäll!

Förra söndagen åkte jag och fru Lumia upp till Njupåsen. Norr om Särna i dalarna för att vila upp oss från söndag till torsdag i vackra fjällen. Vi besökte underbara Fulufjällets Nationalpark där vi vandrade och jag kommer senare lägga ut en film om Fulufjället. Men denna historia handlar inte om fjällen och någon skön semester utan om att jag och frun voltade med bilen på väg hem under torsdagsförmiddagen. Två mil söder om Särna fick vi sladd i vad vi senare fått veta kallas för Särnakurvan.

Det är ingen vardaglig grej att volta med bilen kan jag säga för er som inte gjort det. Och för vissa som voltat går det betydligt värre för. Vi hade änglavakt.

När vi fick sladd på kullen i kurvan kör vi runt nittio kilometer i timman och jag sitter som passagerare i framsätet och frun kör, jag känner hur bakdelen lyfter på bilen och kommer slungandes från höger. Fästet bara försvann på toppen av kurvan. Lumia parerar sladden men bilen ställer om till sladd på andra sidan. Lumia parerar igen men då känns det tydligt att fästet på den hala vägen är obefintligt och vi är redan på väg ut mot diket till vänster.

Jag blinkar till, öppnar ögonen lite snabbt igen och kalkylerar vart vi kommer landa på sidan om vägen. Vi kommer i cirka knyck så det går ganska fort. Jag ser direkt att det är ojämn gräsmatta och fram till träden mer än tio meter och stenfritt där vi kommer köra av och landa. Jag beräknar oxå att vi kommer volta när vi slår i, jag får också upp tanken i min egna hjärna om hur det kommer att kännas att volta. Sedan hör jag bara frun skrika Nej, Nej, Nej, Neeeeeeeej och bilen slår sedan hårt, hårt i marken, troligen nästan helt i bredställ fast med lite övervikt på högra sidan med en jäkla smäll. Sedan tumlas vi runt, landar på taket och sidorna och flippar runt och landar slutligen cirka tio meter in på gräsmattan på alla fyra hjulen igen. Det jag minns precis efter första smällen är just ljudet av alla smällar. Ljudet av krossade fönster och stackars frun som skriker rakt ut. Det smäller och dunkar. När jag öppnar ögonen igen när allt lugnat ner sig sitter vi kvar i bilen med bälten på och min första reaktion var – Jäklar vilken smäll! Och jag lade märke till alla skador på bilen

Vilken tur att vi sitter kvar i bilen med bälten på och inte till synes så skadade förutom frun som blöder ganska kraftigt om handen. I bilen låg nästan allt kvar på plats, intakt. Min dator och handväska på golvet. Fem fiskespön, Metalldetektor och all annan packning tycks inte tagit någon skada alls. Jag hade dessutom mobilen i min hand under hela olyckan. Karossen på bilen var rejält skadad. Kan ses på filmen nedan. Det gick fort allting. Otroligt fort. Och vilken tur vi hade. Vi hade kunnat åka av vägen på en plats med stora stenar, träd, mötande trafik. Änglavakt

Jag filmade direkt när jag klev ur bilen efter olyckan, chockad då, men kanske ännu mer chockad nu när det gått ett par dagar och när man funderar kring olyckan, hur olika vi reagerar, tänker, agerar, och kommer ihåg från en olyckssituation.

Tack Änglarna, Jesus samt vänliga Pernilla Henriksson vc ordförande i nackskadeförbundet som fick nys om vår volt med bilen och spontant via Facebook kontaktade oss och informerade oss om hur viktigt det är att direkt dokumentera en olycka. Så i dag har jag gjort en magnetröntgen på nacken.

Besök gärna Nackskadeförbundets hemsida (länk)

Uncut video reaktion från olycksplatsen i Särna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial