Svenska lagar grundad på felaktig information blir ett bedrägeri mot medborgarna

Lagändringen i kulturmiljölagen gällande användande av metalldetektor infördes 2018-01-01

I lagen ser man nu text som, ”Vanligtvis får du inte något tillstånd för att söka på eller i närheten av fornlämningar eller där det är risk för att träffa på fornlämningar eller fornfynd. Som privatperson får du inte heller tillstånd för att söka efter fornfynd dvs. föremål som är äldre än 1850.”

Men vänta nu här! Vad skriver de om fornfynd och är det verkligen fornfynd vi metalldetektorister söker efter?

Ansökning om att få söka i marken med metalldetektor skall i dag göras till Länstyrelsen, med en platskarta över begränsad plats och en avgift på 700 kr per plats. Dvs, Om du får tillståndet. LS kan nämligen neka tillstånd men ändå behålla pengarna. Ett dyrt tillstånd, för att med största sannolikhet finna till 99% metallskräp i form av kapsyler, aluminiumdelar av olika slag, spikar, skruvar, burkar, leksaksbilar, mynt och i mer sällsynta fall ett fornfynd. 

Nu till den andra fantastiska texten från Riksantikvarieämbetet (RAÄ) (Länsstyrelsernas överordnade)

”Fornfynd uppdagas ofta av en tillfällighet på många olika typer av platser – vid kända fornlämningar men också på helt andra platser, på land och i vattnet, i naturen och på odlade eller bebyggda marker. Ibland kan föremål som är fornfynd ligga kvarglömda i äldre fastigheter eller i en gammal möbel.” ”Fornfynd kan vara allt ifrån stenyxor, redskap och smycken till mynt och andra föremål av olika material. Ett fornfynd kan bestå av ett enstaka föremål (ett lösfynd), flera föremål (till exempel en silverskatt) eller minst två föremål som lagts ned tillsammans (en depå).”

Med detta skrivet, så kan vi konstatera att fornfynd äldre än 1850 kan påträffas precis överallt vilket bekräftas av alla sökningar jag gjort samt mina vänners fynd i föreningen SMF (Svenska Metallsökarföreningen) genom åren, men även andra personer och företag har sprungit på fynd i mängder lite här och där. Det kan också bekräftas enkelt i forskning (Mycket logiskt) Vi kan enkelt räkna antalet medborgare i landet innan och äldre än år 1850 och fundera på hur många ägodelar, prylar, saker, verktyg som hamnat i marken på det ena eller det andra sättet genom deras livstid! Om vi räknar lågt med fem prylar per person tex. (mynt, örhänge, nycklar, ring, klädknappar, spik, verktyg,  osv osv) så kan vi direkt förstå att det finns åter och åter miljontals fornfynd i den svenska marken.

Med detta sagt så förefaller lagen katastrofalt felskriven och tar ej hänsyn till riktig fakta. Det vill säga, hur kan det ens vara möjligt för länsstyrelsen att dela ut tillstånd, som man måste ansöka om för att få leta, och hur kan det kosta 700 kr per ansökan! Detta blir ju ren och skär bedrägeri från vår myndighet då fakta bekräftar att fornfynd kan finnas precis överallt.

I kulturmiljölagens (1988:950) första rad står det

”1 kap. Inledande bestämmelser
1 § Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön.

Ansvaret för kulturmiljön delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas. Bestämmelserna i denna lag syftar till att tillförsäkra nuvarande och kommande generationers tillgång till en mångfald av kulturmiljöer. Lag (2013:548).”

Metalldetektering utförs inte aktivt av statlig myndighet i dag då deras resurser inte tillåter det, (Det är också en av LS anledningar till avgiften 700 kr pga att de inte klarar av ansökningarna som ökat med 1200%). Detta tillsammans med att vi hobbydetektorister inte kan utföra vår hobby på enkelt sätt förhindrar att fynd får se dagens ljus. De blir kvar i marken och rostar, vittrar, oxiderar bort, vilket i praktiken betyder att kulturmiljön inte skyddas och vårdas. Och det ser jag som enskild människa som ett brott mot lagen att jag inte kan få söka på ett humant enkelt sätt, utan i stället skall klassas som kriminell och straffas. 

I lagen finns så många motsägelser och tolkningar som bakbinder lagens syfte samt att LS och RAÄ i synnerhet sprider en skräck propaganda om att vi detektorister är plundrare vilket är extremt farligt i ett civiliserat samhälle.

Det gäller att politikerna sätter sig in i fakta på riktigt innan lagar skrivs. Som ett exempel till på detta så kan vi läsa vidare i Kulturmiljölagen.

”19 § Tillstånd att använda och medföra metallsökare får lämnas endast för verksamhet som

1. avser sökning efter annat än fornfynd, eller
2. ingår i vetenskaplig forskning hos det allmänna.”

När jag läser detta blir jag mörkrädd, då det inte finns någon utrustning som kan datera i förväg vad som finns i marken. En detektor avger endast att det finns en sorts metall i marken och man kan med bra kunskap om den specifika detektorn urskilja på ett ungefär vilken metall det är och på ett ungefär om det är en liten bit eller stor bit metall. Mer kan detektorn inte avgöra. Man kan ju då också fråga sig vad söker en metalldetektorist efter? Kanske vi helt enkelt ska börja med vad maskinen kallas/heter. Metalldetektor. Inte kallas den för fornfyndsdetektor och när vi söker så har vi så klart ingen aning om vad vi får utslag på (Väldigt logiskt såklart) eftersom vi ej kan se vad som finns i jorden med blotta ögat.

Slutsatsen är således att lagen är ej grundad på fakta utan bristfälliga och felaktiga påståenden som i sin tur inte alls går ihop med första paragrafen i kulturmiljölagen ”1 § Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön.” Det finns en rädsla för oss metalldetektorister, att vi skall undanhålla fynd och sälja utomlands (Det har både Polis och LS uttryckt till mig). Därför får inte vi detektorister söka i jorden om vi inte är villiga att delta i Länsstyrelsens bedrägliga lotteri med tillstånd. Det är lagen i sig som gör att vi inte kan värna om kulturmiljön. Politiker och tjänstemän inom Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen verkar inte alls förstå detta, eller så kanske det är så att de nämnda helt enkelt struntar i att skydda och vårda kulturmiljön eftersom all metall skall ligga kvar i marken och vittra, rosta, oxidera bort. 

Ska vi verkligen på riktigt skydda och vårda vår kulturmiljö bör vi kolla på länder som Tyskland, Danmark, Norge, England med flera där lagen ger metalldetektorister friheten att söka utan kostnad och där tillståndsprocessen (Om den behövs/beroende på land) är logisk, enkel och human och där man dessutom får betalt om man har turen att hitta ett fornfynd. I Sverige riskerar man i stället fängelse när man lämnar in ett fynd som är från år 1850 eller äldre. Ett fynd som med all sannolikhet aldrig annars hade uppdagats.

Förkortningar

RAÄ = Riksantikvarieämbetet
LS – Länsstyrelsen

Källor

https://www.raa.se/publicerat/9172092823.pdf

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_demografi

En reaktion till “Svenska lagar grundad på felaktig information blir ett bedrägeri mot medborgarna

  • 15 december, 2019 kl. 10:21
    Permalink

    Man kan komplettera att man som familj inte kan söka tillstånd för avgiftern blir 700kr /st är man då 4×700 =2800kr är helt absurt istället som förut att man kunde vara flera på samma tillstånd avgiften måste bort och införande av liknande regler som övriga norden.

    Svar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial